.

Jag har retat mig på en sak ett tag.
Nämligen på ett ex. En expojkvän alltså.

Det här mähät tyckte alltid att jag var så tråkig, jag hade inte barnasinnet kvar hävdade han.
Jag kände mig tråkig tillslut som inte tyckte att det var kul att få majonäs i örat vid frukosten eller ha kittlingskrig i soffan när vi hade gäster.
Han blev sur om jag gnällde när jag fick sand i ögonen och han ville brottas, han blev kinkig för det mesta den lille killen.
Jag var så "vuxen" och tråkig.
Jag godtog det och dumpade skiten.

Hejdå!

Efter nåt år fick jag ett sms där han bara ville tala om hur bra det gick för honom och vilken fin flickvän han träffat, som hade "barnasinnet kvar". Inte ETT ord där han frågade hur jag mådde eller någon artighetsfras what so ever.
Men hur ointresserad än JAG var så ställde jag frågor tillbaka och önskade honom lycka till.

Tiden gick och jag glömde honom, tills en dag när han dök upp igen, ofrivilligt möte för oss bägge.
Obekvämt med.
Men jag höll minen och ställde samma artiga frågor om livet och han svarade, fortfarande utan att fråga något tillbaka. Han vred och vände på sig för att visa hur lite han ville träffa mig.
Och så kom dagen då vi skulle spendera tre timmar "ihop".
Ofrivilligt där också.

Han kunde inte hålla sig utan börjar smått försöka "förnedra" mig inför de som var där.
Han försökte förminska mig och påtala hur jag inte skötte mitt jobb.
And so on.
Jag fortsatte ställa frågor om hur det gick med hans hobby och han svarade ivrigt.


När jag tänker på det  så här i efterhand så inser jag att det han menade med "att ha barnasinne" är vad vi kallar " att vara jävligt omogen "
Jag har mitt barnasinne i behåll, han har bara aldrig mognat mentalt.