.

Jag har blivit sentimental!
Och lite jultokig tror jag.
Fast alla verkar vara lika tidiga med julpynt och julklappar i år.

Men sentimentaliteten.
Jag längtar efter gården i Finland.
Efter barndomen där.
Jag har de veckraste minnena därifrån och det gör mig så ont att veta att den gården kommer försvinna ur vår ägo inom en relativt snar framtid.
Då rivs boningshuset, ladorna, farfarshuset, bastun.
Trädet vi byggde trädkoja i kommer sågas ner och upp dyker väl nån ny flott villa.

Varför man nu bygger flotta villor i Dagsmark är för mig obegripligt.
Jag har inte den bilden av byn.

I Dagsmark är man för evigt barn, där skiner alltid solen och smultronen är alltid solvarma och sprängfyllda av smak. Där flyger fortfarande svalorna in och ut via lagårdsdörrn och matar sina ungar. Kexen med pastellfärgad framsida är lika spröda och den nyplockade potatisen från åkern utanför är gul och fast.
Det ångar alltid från bastun när skymningen kommer och länkkorven, som är nygrillad, har spruckit i skinnet.
När mörkret fallit samlas vi kring köksbordet och spelar kort och huttrar lite när spökhistorierna tar vid.
Jag vill bevara dessa minnen djupt djupt inom mig.

I Dagsmark står massor av övergivna gamla hus kvar.
Taken har sjunkit in och fönstren förvandlats till trötta ögon som speglar en evinnerligt lång livstid.




Bakom varje tunn spetsgardin har det någon gång varit liv.
Idag finns där ingenting mer än gamla möbler och spindelväv.
Jag önskar så att de kunde få stå kvar.
För alltid.
De är som gravplatser för själar som en gång bott där.

Men ingenting varar för evigt.