.

Vid ett tiden i fredags kom vi fram till ett sagolikt landskap och Snogeholmsslott. Det var verkligen adventskalenderkänsla! Ett slott, med ett eget spöke (Vita Karin) med jaktmarker, hästar och uppstoppade djur på väggarna.



Jag hade hellre varit ute i skogen hela kvällen och jagat vildsvin eller nåt i den stilen men vi hade konferens istället :) Det var väl inte det roligaste vi gjort.



Sen vart det bubbel och lite tid på rummet.
Jag och Ylva drog med oss bubbel upp på rummet och låg i sängen och babblade i en timme innan vi fick brådis ner till middagen och fördrinkar!

  En del hann bli rejält runda under fötterna och det sjöngs snuskigheter så det stod härliga till!
Men jag var faktiskt skittrött även om jag bubblade på ordentligt så jag och Ylva kröp till kojs vid elvasnåret redan. Snogis är inte det utlimata partajjslottet om man säger så :)
Så upp vid nio, käka en redig hotellfrukost och sen pulsade vi ut i snön och skogen för lerduveskytte!!
Yey!!
Jag älskar det!!!




Dock höll en toppendag på att sluta mindre kul för mig.
JA nu kommer jag låta jävligt dramatisk, men det VAR dramatiskt för mig!
Jag har bara haft körkort sen april ;)
Jag körde hem själv med en bil som inte kunde spruta spolarvätska.
Så när jag inte såg ett skit tog jag mig av motorvägen och in på en igensnöad gård och gjorde rent rutorna. Sen satt jag fast i snön.
Det var bara å kämpa. Släpa fram plankor, gräva, gasa, putta och till slut kom jag loss.
Jag sladdade därifrån lite småskärrad och kom ut på påfarten till motorvägen, en brant sådan!
Där påfarten tog slut och motorvägen tog vid var det fullt med snö och jag hann se redan innan att det skulle gå åt helvete men också att motorvägen var bilfri på min sida.
Som tur var!!!!

Jag släppte gasen helt och fokuserade på att styra rätt för allt jag var värd.
Livrädd var jag!
Å så kom sladden.
Jag svajade över bägge filer men lyckades hålla mig undan från mittrefugen och diket.
Det gick som i slowmotion, det var knäpptyst omkring mig och inte en tanke for genom mitt huvud.
Jag minns att jag visste exakt hur jag skulle göra, allt bilskoleläraren lärt mig satt som berget.
Och efter, vad som kändes som en evighet, började bilen räta upp sig.

DÅ for bilen in i en, vad jag förmodar, hög snökant och fick upp så mycket fart åt ena hållet att bilen började snurra. Den snurrade minst två varv kring sig själv och DÅ kände jag att det var försent. Hur fan skulle jag få detta att sluta bra??.
Jag kände mig fan ensammast i världen, minst, ynkligast och var livrädd när jag funderade på hur jag skulle ta mig ur en bil som voltat ut på åkern.

Men plötsligt stod bilen still, helt stilla tvärs över bägge körfält.
Fortfarande syntes inte en bil på min sida.
Jag ville bara sitta kvar och ringa mamma och grina.
Men jag startade bilen, greppade ratten så knogarna vitnade och körde.
"inte gråta, inte gråta, inte gråta!!"
Om jag hade bölat så hade jag ju sett ännu mindre genom den nerskitade vindrutan.

Då kom nästa sladd, inte ens i närheten lika kraftig som den innan men nog för att få mig att tappa allt.
Jag bölade som ett barn. Jag hade lust att bara stanna bilen och böla tills någon tog mig därifrån.
Men jag tog mig fan den sista milen hem.
En mil som tog en evighet.
Jag var till och med rädd när jag skulle köra in på vår gata här hemma.
En sladd där och jag brutit ihop.
Mesig som jag är så låg jag hemma hela kvällen igår å blev ompysslad. Jag mådde skitdåligt.
Antar att jag inte hanterar sånt där så bra som jag trodde :) för jag fick en chock, en jävlig sådan.