.

Igår var jag ute och jobbade ett kvällspass i Malmö.

Det hann bli mörkt.
Och trots alla dagens otrevliga nyheter så var det faktiskt rätt mysigt att köra runt i stan.
Det var lite smådisigt i luften, kyligt, men en hel del folk ute.
Våra rundor är faktiskt gemytliga. Det blir mycket snack och många skratt.
Bägge genomlider kyla, hetta och trötthet ihop och det är hela tiden på lika villkor.

Sen träffar man på superkufar som får en att skratta extra mycket men också sorgsna små figurer som redan gett upp. Det är dom som gett upp man tar till sitt hjärta.
Man försöker vara lite varmare, lite vänligare, utan att låta det gå över till medlidande, för det är så uppenbart ändå.
Men dom ser oss bara som övervakare, en slags polis.

Hur vi än vänder och vrider på det så är vi, som egentligen står längst bort och syns minst, de som är skyldiga till deras låtsasfrihet. För det är just vad det är, på låtsas.
Vi är de som kommer när alla andra gått hem, utanför kontorstiderna. När mjukisbyxor åkt på eller familjemiddagen påbörjats. Då avbryter vi och knackar på med verkligheten i en maskin.

Frågan är vilket jag valt på riktigt.
Att vara fri på låtsas eller blivit frihetsberövad helt.